Individer

_DSC7777 _DSC7778 _DSC7780 _DSC7784

_DSC7791 _DSC7793 _DSC7796 _DSC7797

_DSC7799 _DSC7800 _DSC7801 _DSC7803

Det började med låga klagande ljud, likt ett mummel. Svagt brus.
Jag ville inte gå ner till ateljén. Det skrämdes.
Det fanns där i min ateljé i månader. En stor förtvivlan.
Ingen bot ingen medicin tills den dag jag lät det ske.
Det var då jag började samla ting, mestadels bruksföremål.
Det var allt från saker som någon vårdat och skött. Kanske i generationer.
Till saker som ingen vill ha. Trasiga och odugliga och bortkastade.
Satte ihop dem till individer.
Likt årsringar byggs de olika formerna ovanpå varandra.
Hämtade, sedda och sammanfogade.
Ihopsatta till nya möjligheter. Det blir pelare. De blir öden. De blir individer.
Spegling av en individ. Individen har funnits. Var finns minnena, närheten,
kopplingar och banden till dem som vill ha min uppmärksamhet?
Individerna kräver sitt.
De kräver att någon ska se. De vill ha min hjälp.
Jag ville inte men de lät mig förstå att jag var tvungen.
En klump i halsen. Varför just min hjälp ?
Kluvenhet, tills en besatthet uppstod för mina individer.
Några att sköta om och försöka göra dem förstådda.
Individer som stiger fram ur massorna.
Farhågor.
Tvätta dem som är smutsiga, Svärta dem med mörk, mättad färg.
Ateljén är definitivt bebodd.
Sex stycken, tio ,femton kanske flera ? De blir fler och fler att samsas om rummet.
Det händer att mina individer ramlar ihop och slår sig mot mitt hårda
cementgolv.
Plockar upp dem och ibland minns jag ej hur de suttit ihop.
Går de sönder går jag sönder. Plockar och sätter ihop dem.
Inte lim, då blir det statiskt.
De kräver mycket av mig som jag inte bett dem om.
Krav, krav. Jag hatar krav och har alltid gjort det.
Men jag är lydig. De låter mig förstå att det är viktigt att det görs något för dem.
Något som berättar vilka de är och har varit.
Månde jag förstå hur individerna vill ha sin historia framförd.
De blir nöjda när jag börjar brodera.
Någon ber om mer guld och silver än vad jag tycker är bra.
Broderar och broderar och de har mage att säga nej tack ibland.
Tack men gör om.

Våren 2015 började jag/ vi med arbetet. Trots alla signaler som gavs tog
det tid att våga följa med dem.
Allt är inte riktigt slut och jag tror mig veta att fler idéer är på gång.
Nu är jag mindre rädd för kallelsen. Istället mera rädd att omgivningen
inte skall hörsamma det som vi bjuder in till.
Jag tror att vi ska nå fram.